Eslared

Vi gled ut från Statoil Eurostop denna sista julidag på jakt efter ett litet turistiskt och nästan fånigt äventyr. Från Halmstad bar resan österut längs väg 25. I Simlångsdalen tvärnitade vår hunger vid ett härligt gatukök, en tjej som passerat 50 fixade oss varsin tunnbrörulle med tjock korv, stark senap och riktigt kladdig gurkmajonäs. Det var fullt kring borden på haket, satte oss i bilen och drog vidare till en regnig badplats för att äta klart och mata änderna med det sista av rullen. Fruktsodan la sig fint uppe på rullen och färden gick vidare längs väg 25. Det kändes som om resan vi gjorde var samma som den jag gjorde på samma väg drygt ett och ett halvt år tidigare. Då var det mitt i natten, mer än blåsigt ute, kusliga träd låg över vägbanan och vännerna bredvid fick skrika ”träd” för att vi inte skulle krocka med nedfllna trän. De enda ljus man såg var de från ens egna strålkastare och eventuella andra trafikanter som också irrade runt i skogarna letandes efter någon väg som kanske kunde vara framkommlig för att slutligen leda en hem, till sitt trygga hem. Det var då det, idag var det en efterlängtad regnig sommardag efter flera veckors ihärdig torka. Det var ljust och skönt och från träden som en gång låg över vägbanan kunde man bara se små låga avsågade stubbar. Vi passerade Vrå, orten som för ett och ett halvt år sen täckte Expressens mittuppslag med rubriken ”Smålands mörkaste Vrå” Idag njöt Vrå av regnet som oss alla andra. Nästa stop blev Byholma, den nedlagda militärflygplatsen som har fått bli symbolen för stormen och allt elende men också allt positivt hon drog med sig. Vi stod där mitt emellan sex rader av virkeshögar som kändes högre än miljonprogramshus och längre än slingan vår tyske gympalärare tvingade oss att springa på högstadiets gymnastiklektioner. Här fanns så mycket virke att man nästan kräktes över vilken tur man hade att man överlevt den där natten i en bil mitt i skogen bland alla fallande träd. Det sägs att det föll 19000 träd per sekund den kvällen. En procent av alla de där träden hade de samlat ihop som ett slags monument på en gammal militärflygplats i Småland. Träden som kunde ha fallit rakt på mig den där natten bara låg där, tysta och orörliga. Hade betalt 20 kronor för att titta på dem genom en fönsterruta på en turistbuss. Men jag var imponerad, träd har alltid imponerat på mig, framförallt ekar, bokar, rönnar, aspar och tallar med det var nog första och förmodligen sista gången så många livlösa granar imponerade på mig.

Älgsafari fick bli vår nästa turistfälla, vi passerade E4:an och tog oss till Elinge för att beskåda några stackars inburade älgar, fast egentligen var det nog inte älgarna som jag beskådade utan oss turister som gick runt där blad stängslen med en björkruska i handen för att bevisa för oss själva att vi visst kan tämja naturen, men jag lovar att det är 500 gånger mäktigare att möta skogens konung mitt i natten på en mörk grusväg från insidan må en nissan Micra än vad det är att i dagsljus beskåda honom bakom ett eländigt och fult stängsel. Men erkänner ändå att barnasinnet kom fram när älgkon sträkte sig ut genom stängslet för att norpa sista lilla björkkvisten som fanns i min hand.

Nästa turistfälla kunde för länge sen varit en vindfälla men det var ett träd som i flera hundra år skrockat och förundrat människor med tandvärk och andra åkommor. Trollrädet är ett litet oansenligt träd längst in på en myr, längst in i en skog, längst in i smålands mörkaste vrå. Den siste juli bev en dag att minnas, en dag då jag mötte både skogens konung och några av de träd han vakar över.