Eslared

.

.

.

I skrivande stund sitter jag i Måltidens Hus i min gamla hemby Grythyttan. Jag har slagit mig ner vid en dator i Måltidsbiblioteket. På samma ställe där jag satt för åtta år sen och väntade på min tur att genomföra den videoinspelade antagningsintervjun för det som skulle bli mitt livs utmaning. Tre år i en by med 800 invånare på en liten skola med 79 kreativa studenter. Idag är det annorlunda, datorerna är nya studenterna är betydligt fler, lärare och personal är utbytta så när som några stycken som glatt kramar om mig och minns den gamla goda tiden. Men i Grythyttan är det fortfarande goda tider, studenterna har ungefär samma frågor som tidigare, hur skriver man ut? Var finns böckerna? Under mina tre år i Grythyttan hade jag förmånen att arbeta som guide här på Måltidens hus som 1992 var det svenska bidraget i Världsutställningen i Sevilla i Spanien. Jag minns hur jag släpade runt på grupp efter grupp med människor som var mycket intresserade av såväl byggnadens arkitektur som utbildningen och Grythyttans spännande historia. Jag minns ochså hur jag natt efter natt satt här i biblioteket och skrev på mitt examensarbete med bl.a. klasskompis Frääsan vars examensarbete om slowfood intresserade mig betydligt mer än mitt om måltider på museum. Dag efter dag satt jag där på min plats med Lotta i biblioteket och kämpade vid tangentbordet, som biblioteksvärd fick jag hjälpa till med det mesta. På övrig tid var jag engagerad i Grythyttans nation som det fortfarande heter trots att det inte alls är en nation utan en sektion. Jag arbetade hårt med nationens pub i vårt kårhus som Systembolaget och Vin&Sprit hjälpt oss att köpa för en spottstyver. Jag kämpade riktigt hårt under min tid som klubbmästare för nationen eller förlåt, sektionen.

I torsdags eftermiddag satt jag mig i min lilla miljöbil (fast det får ju inte kallas så längre har jag läst). Resan gick norrut med några stopp för att leverera prima hjortkött från jobbet till restauranger på vägen. Älgjakten var slut så jag fick sällskap av en av Eslareds meste jägare. Turen gick genom landet ända upp till Falun där en spännande helg väntade, besök i falu koppargruva där vi gick en mycket trevlig guidad visning sär vi kom djupt ner i underjorden följt av en otroligt duktig guide. Falu rödfärg som jag vurmar för fick ochså ett besök. Kvällen avslutades med en middag med halländska rävaror, innerfilé av hjort och SIA-glass så klart.

På lördagskvällen bar det iväg till Mora och den lilla byn Ödsnor där vi åt en riktig lokalproducerad middag med kött från Siljans slakteri och potatis från samma ort. Ödsnor är även hemort för två vattenkransfabriker, morakniven och urverken som ni hittar i de flesta Moraklockor. På ålderdomshemmet i samma by sägs det att Moranisse nu bor. Natten var fylld av sömn i en riktig dalastuga från tidigt 1700-tal. Nästa gång vill jag sova i den väggfasta sängen som bara ar 160 cm och har en moraklocka som sängpelare.

Söndagen blev det ännu en guidad visning, då av Zorngården i Mora. Guiden Anna gav oss en otrolig visning bara för oss två. Vi fick besöka varenda vrå, även de utrymmena som vanligtvis de stora grupperna bara får gå förbi. Upp på loftet och ner i vinkällaren och även köttboden. Passerar du Mora får du bara inte missa detta.

Tyvärr var Carl Larssongården stängd för säsongen, men där har jag ju varit förut. Men söndagen innehöll en otroligt köttrik falukorv, så klart.

Tack Dalarna för en fantastisk helg jag kommer tillbaks. Kärlek vid första ögonkastet.