Ikväll smög jag och en mycket rolig svenskboende engelsman ut i skogen på jobbet, jag tänkte ta tillfället i akt och på ett riktigt trevligt sätt verkligen få se vad det är som egentligen försegår där ute i tornen om nätterna i skogarna. Stax efter sju smög vi oss ut från gårdsplanen (på jobbet, vi tjuvjagade INTE) och vidare upp mot gränsen till skjutfältet sen rakt in i skogen till ett högt och tryggt jakttorn, ju närmre vi kom ju lägre talade vi till varandra, men fokus var ändå på svampen i skogen och då framförallt kantareller och Karl Johan. Sista biten smög vi oss fram, brödet låg kvar i stora högar sedan förmiddagen, de hade alltså inte varit där, än låg de där inne i några mörka snår och sov sin sena eftermiddagslur, de små svinen. Vi klättrade upp i tornet och Mr Bean ville att jag satt till vänster så att han kunde ha handen fri med bössan. Vi knödde in oss och dukade upp vårt lilla smörgåsbord. Först kom två Hackspettar, de roade oss en riktigt lång stund, de verkade speciellt förtjusta i de tjärade träden vid foderautomaten. Två tranor flög rakt över oss och verkade sedan ha slagit sig ner lite längre in i skogen. Bakom tranorna följde sedan 7 st flygande svanar, jag trodde först Mr Bean skojjade med mig men det gjorde han nog inte, nej han menade inte canadagåsar. Det susade i hela skogen och jag liksom nästan vägrade ta på mig hörselskydden tills jag insåg att jag kunde vrida upp den tysta volymen så att jag hörde den högre än den höga volymen. Varför har man inte sånna när man sover? Då skulle man ju slippa höra väckarklockan på morgonen. Helt plötsligt rör det på sig när vi suttit där i en dryg timme och bara njutit av skogsluften. Jag såg det före Mr bean hur det rörde sig, sen trodde jag att jag sett i syne för han verkade inte ha sett ett skvatt. Vips kom där fram en grävling, Jag som trodde att grävlingar var fula och klumpiga, den här grävlingen var hur najs som helst. Ett riktigt yrväder, nyfiken men smet snart in i snårskogen. Vi viskar lite, jag gäspar lite, blundar lite, lyssnar, slår bort en mygga, solen går ner, det kyler på, det blir så där ruggigt i luften. Till slut är det nästan helt svart och ögonlocken får liksom hållas upp för att inte falla ner i orginalläge. Mr Bean knuffar till mig och vi hör hur knaket liksom studsar fram i skogen. Utan att man hunnit tänka så är det 12 grisar i olika färger framme vid foderautomaten de glufsar i sig så väl majskorn som stenugnsbakat bröd.Det är full Cirkus framför ögonen på oss fast någon har glömt att tända lampan. Mr Bean verkar ha svårt att bestämma sig, siktet går fram och tillbaka, upp och ner. Jag ser att han kollar de två stora väldigt noga, den store svarta eller den store vitfläckiga, jag var helt säker på att han skulle klippa den svarta, skottet gick och 11 sprang rakt in i skogen ommöjligt ännu snabbare än de kom dit. Kvar låg en mellanstort svin. Ett riktigt gulligt litet svin faktiskt. Vit med svarta fläckar. En klump på runt 25 kilo. Det var för mörkt för att sitta kvar och vänta på att de skulle komma en gång till så vi packade ihop och klättrade ner. Mr Bean var stolt som en tupp. Vilken jägare, han lät de minsta barnen få behålla sin mor, vilken hjälte han är, den mellanstora som ligger kvar den kommer att bli en underbart god julskinka, och varför inte ett riktigt saftigt vildsvinsspjäll på grillen om det bara blir någon brittsommar. Jag har suttit i jaktorn förr, men aldrig på det här viset, med bössa, Mr Bean och smörgåsbord.

Säg nej till vindkraft och ja till djuren och därmed ja till fortsatt jakt.

Det händer faktiskt ibland att jag vaknar tidigt på morgonen, ungefär då tuppen går upp. Idag var en sådan dag. Varje gång detta händer så brukar jag ge en extra tanke till hur livet var här i Eslared i gångna tider. För exakt hundra år sen var säkerligen farmors far Karl Noaksson i full gång med att mjölka kossorna och utfodra grisarna i ladugården. Jag tog mig en promenad med kameran runt mina ägor och tänkte att det var dags att visa vad som hänt med boningshuset de senaste veckorna.

En älg stod på ängen ner mot ån och undrade förvånat vad jag sysslade med, fåglarna kvittrade och några kaniner stannade upp och undrade om de skulle springa iväg eller stanna kvar.

Idag är en viktig milstolpe i Eslareds historia, Miljö- och byggnadsnämden har möte och skall ta ställning till om jag har rätt att bedriva natthärberge och naturkonferens här i Sveriges mest centralt belägna ödebygd. Så kära bloggläsare håll tummarna för att politikerna verkligen tar sitt förnuft till fånga och inte låter sig styras av alla paragrafer om storlekar på toaletter och lutningar på trappor.

Min gamla studiekamrat från Restauranghögskolan i Grythyttan Matilda Brandell ringde igår, det visade sig att hon arrangerar kurser i utomhusmatlagning i samarbete med en herre som totalt intresserad av vad man kan äta ur skogens underbara skafferi. Hoppas på ett framtida samarbete med dem. www.gastronovum.se

Jag ska definitivt boka in mig på en kurs, tänk att kunna baka pizza mitt ute i skogen vid ett porlande vattenfall.

På bilden ser ni två kalvar som min bäste vän Lotta försöker locka till sig. Bilden togs i Älvestorp utanför Grythyttan för några år sen. I Tyskland så är Lotta lika vanligt namn kå kossor som Rosa är i Sverige, i sommar ska lotta kalva (eller föda barn heter det kanske). Jag hoppas kalven får heta Rosa eller Sven.

 Nackagårds hemsida: www.nackagard.se

P.s. Ingen betalar mig för att föra reklam för dem, jag gör de för att de är så bra och hoppas att fler förstår att det de pysslar med är minst lika mycket framtid som historia. d.s.

Fick följande kommentar på bilden:
”Det är som gafflarna just vaknat på morgonen och vänder sig unisont mot solen. lite kitchig skräckfilm över den. härlig.”

Syftet med dessa granplantor har egentligen inte varit att de ska bli julgranar utan att som man enligt lag är skyldig till efter avverkning plantera igen det som huggts ner. Kan inte förstå vem som har kommit på nått så dumt som att man i Hallands inland och i västra Småland ska plantera något så dumt som granplantor och tro att de ska stå kvar i över 80 år och bli stora träd. Undrar när vi verkligen ska förstå att vi blivit indoktrinerade av en helt inkompetent skogsvårdsstyrelse och dess företrädare till att göra något så dumt. Kanske har vår granne, pappersbruket i Hyltebruk något med det här att göra med.

Bläddrade lite i en gammal bok jag har som heter SVENSK KONSTHISTORIA utgifen af A.L. Romdahl och J.Roosval 1913 i Stockholm, tryckt samma år i Uppsala. Den innehåller några få färgbilder. En av dem är målad i Halland, kanske inte i Eslared, men nån stans i bakgrunden så tror jag att man med lite fantasi kan skymta traktens gigantiska ljunghedar samt ana vilka vidder som bredde ut sig i Halland. Detta långt före stormen 1903, stormen 69, Gudrun 2005 och Per 2007. Alltså på den tiden folk i allmänhet fortfarande trivdes och ville bo i bygderna här.

Granen har förstört så mycket och hör inte hemma här, jag tänker ALDRIG mer plantera en endaste granplanta mer i mitt liv (undantag om jag startar julgransodling, då funkar det ju inte med bok, ek, tall, ask eller rönn.

Min uppmaning till alla hallänningar och smålänningar är därför att fira jul varje dag (untan plastgran) för att hjälpa oss att en gång för alla utrota Hallands största skadedjur granen.

VÅR I HALLAND Oljemålning av Nils Kreuger målad 1884

förmodligen utanför Varberg där han verkade, men ganska likt Veinge. Eller hur?

Som student vid Restauranghögskolan läste jag en kurs i ämnet Måltidsgestaltning och för att vi skulle få lite perspektiv på våra teoretiska och praktiska studier så ingick en dag med ett antal studiebesök under en mycket hektisk dag i Stockholm. En dag då Carl Jan gick med oss i spetsen, och vi tågade snällt efter. Vi började på Utrikesdepartementet där vi skulle studera Sveriges utrikesdepartements middagar och hur planeringen gick till inför stadsbesök, samt mängder med information om hur regeringens middagar fungerade. Det var en mäktig känsla att få gå så nära den dåvarande utrikesministern Anna Linds skrivbord och se att trots att hon inte satt där just då faktiskt hade det ganska personligt omkring sig på sin arkitektoniskt sett helt underbara arbetsplats. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig den där dagen men mitt fotograiska minne hade jag med mig. Minns att Carl Jan som vanligt pratade mycket, framförallt om porslin och hans helt underbara crémekoppar som det ovanligt många gånger serveras tjinutskicréme i. (pinsamt att jag inte kan stava till det) Om du aldrig har sett en crémkopp så ska du se till att bli inbjuden till en middag hos Carl Jan att äta ur dem är en fantastisk upplevelse. Från Anna Linds skrivbord bar det av till Sture Hofs restauranger intensivt studiebesök som ett exempel på en modern restaurang i Sverige. Häftigt att vi tom fick se deras lilla helsvarta nattklubb, vidare till KB (Konstnärsbaren) för att beskåda en helt annan stil av förstaklassig restaurang. Minns nått kassettak som vi tvunget skulle beskåda. Snabbt vidare till Carl Jans egna restaurang på moderna museet där vi fick en snabb kaffe innan det bar vidare till Skansen där vi skulle snabbt springa in och ut genom herrgårdar och bondgårdar för att få en känsla av hur måltider genomförts i olika typer av sociala miljöer i Sverige. Här slöt Elisabeth Gestblom upp, en av mina allra största förebilder, hon tog helt över och fick Carl Jan att vara lite tystare… Elisabeth Gestblom tillhör helt klart en av de mest energirika människor jag någonsin träffat. Jag har lovat mig själv att någon gång då jag passerar Uppsala ska besöka henne och hennes tygbutik. Jag tror att jag gillar henne så mycket för att hon talar så onomatopoetiskt och rytmiskt och visar bilder när hon lär ut, så inlärningen blir så mycket effektivare. [Rockockkåå]samtidigt som hon svänger med händerna precis som rockoko ser ut. [kapppitäääääl] samtidigt som hon lyfter händerna mot de grekiska skyarna. En helt fantastisk pedagog vars föreläsningar man inte vill missa. Hittade två av Gestbloms stenciler som vi fick som minnesanteckningar om vad vi såg på skansen, för det gick i ett rasande tempo. Från skansen till Nordiska Museet, och utställningen om dukade bord av och med Åke Livstedt. Vidare till Stockholm slott där vi dels fick en hel rundvandring och en ordenlig lekion i mangling och bevarande av textila utensilier. Vi var försenade från slottet för att Carl Jan tvunget skulla prata om dammastens betydelse och hur väl hantverket var utfört och vilken viktig uppgift de hade på slottet att bevara dessa otroliga dyrgripar. Utanför vårt fullspeckade schema som vi dessutom hade spräckt med flera kvartar så tvingade Carl Jan in oss i Storkyrkan i vid Stockholms Slott i Gamla stan. Han tyckte att vi skulle titta på nån tavla där inne och några av oss följde aningen motvilligt med in. Där på väggen fick jag för första gången se det som inträffade under några timmar på morgonen den 20 april 1535 över Stocholmshimmeln. Den så kallade Vädersolstavlan. Beskrivningen från vädersolstavlan var att det hände på dagen i Stockholm runt solen men nu visade sig exakt samma mönster på himmelen från månens ljus, ovanför mina björkar i Eslared. Ja man kan ju bli galen för mindre. Försökte fotografera fenomenet men det gick inte och eftersom jag är den enda som bor i Eslared så har jag ju inga vittnen till vad som sågs. Hoppas att tidningsbudet i sin snabba framfart genom Eslared någon gång såg åt vänster och fick möjligheten att beskåda samma sak som jag. Ja du Christer Fuglesang denna morgon skulle du varit i Eslared. Om detta väderfenomen idag inträffar på dagen kring solen så kallar man det för Haoleffekten på SMHI men vill veta vad samma fenomen betyder om det inträffar i mörker kring månen. Tror det eftersom det tydligen beror på iskristaller. Undrar om jag känner nån som vet eller om jag måste googla. Pappa kanske vet, han är ju duktig på väder. Just den där stunden framför tavlan så måste jag erkänna att jag inte riktigt var anträffbar för den muntliga informationen han gav mig, men i efterhand har jag förstått att det hade med Restaurang Leijontornets historia. Vi som följt med honom till Storkyrkan blev bjudna på en mycket välsmakande lunch av Carl Jan de andra som ville komma i tid till besöket på Stockholms Stadshus de käkade nog på Mc Donalds. Med en välfylld mage bar det i raskt tempo vidare till Stadshuset i följe av Olle Lindberg, en annan stor förebild jag har som jag aldrig fått tillfälle att tacka. På Stockholms Stadshus fick vi en bra motionsrunda runt i huset och en annorlunda visning av Gyllene salen, Blå hallen Nobelporslinet och en snabb föreläsning om Alfred Nobel samt en inbjudan att deltaga vid serveringen av denna världens största årliga återkommande cermoniella måltid. Jag vet folk som tycker att Eurovision Song Contest är viktigare men det gör nog inte Carl Jan. Tack Carl Jan för att du alltid försökte få oss att förstå och bli intresserade av det som är viktigt i livet. Tack är nästan ett för svagt ord. Men ett ödmjukt ord.

Inser nu att det tog mig över en timma att blogga om gårdagens första minuter. Med tanke på så mycket som händer senare på dagen så skriver jag bara några stödord som ledtrådar.

Kärlek till sin familj och släkt är vår viktigaste livsuppgift. -Såg en stor vacker räv lungt traskandes över ängen mellan Astrids hus och farfars hus samtidigt som Anja tog VM guld i super G. -Fick goda råd av många. – Besökte min underbara mormor Margareta och fick ytterligare en grytlapp till min samling och fick tillfälle att under tre timmar samtala med min mormor om allt från varför vi inte kan hålla sams i släkten och stötta varandra till hur man virkar, stickar, syr och broderar. Vi ömsom grät och ömsom skrattade. Jag frågar mig själv hur vi i helvete har vett att ta emot alla dessa underbara gåvor från vår underbara mormor, farmor och mor men inte har vett att hålla sams trots att det är hennes enda önskan om motprestation. Mormor har gett mig så mycket och från och med idag ska jag tävla med er alla om att visa henne tacksamhet genom att hålla sams. Blod är faktiskt tjockare och mer trögflytande än vatten åtminstonne på sommaren. Den 20 juli fyller får underbara mormor, farmor och mor 90 år… …resten får du tänka på själv… …jag vet bara en present hon verkligen skulle uppskatta… …Tack mormor för dina bildrika föreläsningar om livet, och om hur det har varit att ha varit fyrbarnsmor på en Bullerbygård i djupaste Småland. Synd bara att de fyra syskonen på mellangården verkar ha bestämt sig för att de inte längre ska höra ihop. Bullerbybarnen börjar nu mer allt likna likna tant grön, farbror blå och tant gredelin. Men jag älskar er ändå. och det gör er mor med, visa henne det då.

Som vanligt vad beträffar mina inlägg så behöver inte allt vara 100% sant, dessutom finns det saker skivet mellan raderna.

Min plan är att göra gården mer symmetrisk med raka linjer och platta ytor. Borta är alla fula stenar och många gropar.

Chrille i full fart

Ett steg finare?

Makrillsfiske på Bohuskusten

Skogspromenad på midsommardagen i Eslared med Magnus, Viktor, Jag, Christofer, Lars och Mattias (bakom kameran)

Men höll ju på att glömma att Martin också är med på bilden.

Konsert i Stockholm

Sommarsoppa i Falkenberg