Ikväll smög jag och en mycket rolig svenskboende engelsman ut i skogen på jobbet, jag tänkte ta tillfället i akt och på ett riktigt trevligt sätt verkligen få se vad det är som egentligen försegår där ute i tornen om nätterna i skogarna. Stax efter sju smög vi oss ut från gårdsplanen (på jobbet, vi tjuvjagade INTE) och vidare upp mot gränsen till skjutfältet sen rakt in i skogen till ett högt och tryggt jakttorn, ju närmre vi kom ju lägre talade vi till varandra, men fokus var ändå på svampen i skogen och då framförallt kantareller och Karl Johan. Sista biten smög vi oss fram, brödet låg kvar i stora högar sedan förmiddagen, de hade alltså inte varit där, än låg de där inne i några mörka snår och sov sin sena eftermiddagslur, de små svinen. Vi klättrade upp i tornet och Mr Bean ville att jag satt till vänster så att han kunde ha handen fri med bössan. Vi knödde in oss och dukade upp vårt lilla smörgåsbord. Först kom två Hackspettar, de roade oss en riktigt lång stund, de verkade speciellt förtjusta i de tjärade träden vid foderautomaten. Två tranor flög rakt över oss och verkade sedan ha slagit sig ner lite längre in i skogen. Bakom tranorna följde sedan 7 st flygande svanar, jag trodde först Mr Bean skojjade med mig men det gjorde han nog inte, nej han menade inte canadagåsar. Det susade i hela skogen och jag liksom nästan vägrade ta på mig hörselskydden tills jag insåg att jag kunde vrida upp den tysta volymen så att jag hörde den högre än den höga volymen. Varför har man inte sånna när man sover? Då skulle man ju slippa höra väckarklockan på morgonen. Helt plötsligt rör det på sig när vi suttit där i en dryg timme och bara njutit av skogsluften. Jag såg det före Mr bean hur det rörde sig, sen trodde jag att jag sett i syne för han verkade inte ha sett ett skvatt. Vips kom där fram en grävling, Jag som trodde att grävlingar var fula och klumpiga, den här grävlingen var hur najs som helst. Ett riktigt yrväder, nyfiken men smet snart in i snårskogen. Vi viskar lite, jag gäspar lite, blundar lite, lyssnar, slår bort en mygga, solen går ner, det kyler på, det blir så där ruggigt i luften. Till slut är det nästan helt svart och ögonlocken får liksom hållas upp för att inte falla ner i orginalläge. Mr Bean knuffar till mig och vi hör hur knaket liksom studsar fram i skogen. Utan att man hunnit tänka så är det 12 grisar i olika färger framme vid foderautomaten de glufsar i sig så väl majskorn som stenugnsbakat bröd.Det är full Cirkus framför ögonen på oss fast någon har glömt att tända lampan. Mr Bean verkar ha svårt att bestämma sig, siktet går fram och tillbaka, upp och ner. Jag ser att han kollar de två stora väldigt noga, den store svarta eller den store vitfläckiga, jag var helt säker på att han skulle klippa den svarta, skottet gick och 11 sprang rakt in i skogen ommöjligt ännu snabbare än de kom dit. Kvar låg en mellanstort svin. Ett riktigt gulligt litet svin faktiskt. Vit med svarta fläckar. En klump på runt 25 kilo. Det var för mörkt för att sitta kvar och vänta på att de skulle komma en gång till så vi packade ihop och klättrade ner. Mr Bean var stolt som en tupp. Vilken jägare, han lät de minsta barnen få behålla sin mor, vilken hjälte han är, den mellanstora som ligger kvar den kommer att bli en underbart god julskinka, och varför inte ett riktigt saftigt vildsvinsspjäll på grillen om det bara blir någon brittsommar. Jag har suttit i jaktorn förr, men aldrig på det här viset, med bössa, Mr Bean och smörgåsbord.
Säg nej till vindkraft och ja till djuren och därmed ja till fortsatt jakt.
del så jag har gjort lite förändringar.
